Dags o ta av sig masken.

Jag tänker inte hålla tillbaka detta nu.
Jag och mamma pratade lite igår medans hon packade resväskan för att åka till Nepal.
Jag har sen ett tag tillbaka funderat på att träffa en psykolog/läkare för att se ifall jag lider av depression eller utmattning. 
 
Sen ett tag tillbaka har jag inte kännt att jag har motivationen som krävs för att klara av Chalmers. Inte på ett tag. Nu de senaste kurserna har jag nästan bokstavligt talat blivit "carrie:ad" av min labbkamrat på labbarna. Oftast har jag inte orkat att sätta mig in i uppgifterna till 100% som jag brukar göra utan i slutändan är det min labbkamrat som nästan gör allt. Ambitionen finns liksom inte där på något sätt, men ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag kanske inte borde blivit godkänd på många labbar och inlämningar eftersom jag nästan inte bidragit med något till dem. Jag skäms liksom, och verkligen känner mig värdelös. Men det har liksom inte gått på något sätt att sätta mig in i uppgifterna. Motivationen fanns inte där. Det slutar oftast med att jag bara scrollar på andra sidor eller någonting helt annat, eller bara stirrar in i skärmen. Det är även så när jag inte labbar, i hubben, brukar mest sluta med att jag inte gör någonting vettigt alls på datorn. Jag spelar inga spel eller gör skoluppgifter som jag borde göra. Jag öppnar oftast bara ett par tabbar och stirrar på något. Ibland sätter jag på musik för att ha något o gör och för att må lite bättre.
 
Det är inte bara bristen på motivationen i skolan. Även hemma så brukar jag oftast fastna i mina egna tankar och inte göra någonting. Jag känner liksom inte att jag vill göra något heller. Vet inte varför, känns som någonting jätte tungt trycker ner mig liksom. Jag gräver ner mig i mina jobbiga grubblandet och till slut blir det svårt att ta mig ur. Frågor som "Betyder jag verkligen något?", "Hur skulle det vara ifall jag bara försvann?", "Hade världen kanske blivit bättre?", "Finns det någon mening med min existens?". Allra mest i skolan cirkulerar dessa frågor i mitt huvud. Även om jag försöker varje dag bemöta min vardag med ett leende så kan jag inte lura mig själv att jag mår bra. Liksom, jag känner oftast att jag inte passar in i de människorna som hänger på hubben 2.0 eller på IT-sektionen. Något jag hoppades på med att söka till sektionens olika organ som digIT och P.R.I.T. har varit självbekräftelser, att känna att jag behövs till något på sektionen och att hitta någon form at grupp tillhörighet.
Jag kanske inte kommer att passa in alls på grund av att jag från början kom från en estet klass. Det var lättare att känna gemenskap i början efter mottagningen och så. Men när tiden går så har det blivit allt mer att jag känner att jag saknar tillhörighet på sektionen.
 
Allt det jag har skrivit om här från jobbiga tankar till känslor stackar upp i mig och jag känner liksom tyngden av allt och det har ju lett till motivations bristen och andra saker. Händer ibland att jag tänker självmordstankar. Jag vet inte...
De tillfällen jag mår bättre är när jag sysslar med musik, hänger med Arsenik folket, När jag är med några gamla klasskamrater från gymnasiet, och när jag är med R och K. Vill dock inte låta unfair, men detta började runt då jag upptäckte att mina känslor för R kanske aldrig blir besvarade... Säger däremot inte att det är en anledning, det var mer som en trigger, det kunde ha varit helt andra händerlser/saker som triggar det jag har skriver om i denna inlägg.
 
Well, får se, ska nog kanske svänga förbi psykologen en sväng ändå, hursomhelst så är det väldigt sannolikt att jag pausar minst en termin iaf, om det är på grund av sjukdom eller ej kommer nog inte spela roll. Det som naggar mig är dock att diagnoser som depressions känns som något psykologer slänger ut lite hur som helst.
 
Får se, men tills dess, bye bye!!
Signature


Kommentarer:

1 Anonym:

Något som har hjälpt mig är att fixa min kost, sömn och motionsvana. Det är nog det som hjälpt flest personer med sina depressioner och svackor.

skriven

2 Morpheus:

Tjena Xiao Ming! Halkade in här denna kväll och läste igenom detta inlägg.

Vanligtvis när jag hittar något jag verkligen gillar (för tillfället), som du har din musik och vänner så brukar jag prioritera just dem delarna tills motivationen att fortsätta ta tag i sina mål kommer tillbaka. Det är inte så mycket man kan göra åt saken, utan det bara är så!

Hoppas det kommer bättre dagar, mannen!

Hörs i skolan!

skriven

3 Anonym:

Det låter som att du borde kolla upp det, utmattning är ett symptom av depression och jag upplevde det själv i höstas. Ett enkelt steg är att gå via Studenthälsan på Chalmers. Som övriga skrivit hjälper förstås rutiner, motion med mera, men du verkar vara djupare ner än vad jag var, så att få professionell hjälp är nog bra ändå! Hoppas det blir bättre :)! /d

skriven

4 Lea:

Tycker det låter som när jag blev deprimerad. Det var roligare att inte göra någonting än att göra vad som helst annat.

skriven

5 Malin:

Låter som depression/stress/utbrändhet. Och sånt ska man inte ta lätt på. Som de andra har kommenterat så är rutiner A och O! se till att du får mkt EGENTID. skit i skolan ett tag. börja spela ett nytt instrument. kom iväg på nån promenad och få lite sol. möblera om. och ha folk som håller koll på dig så du äter och sover ordentligt. och det viktigaste; klandra inte dig själv om du inte orkar.. för depression suger musten ur en. du behöver inte ha koll på allt. men det hjälper att försöka försöka försöka. försöka komma iväg ut och träffa nån kanske när du har energin. har du inte energin, se nån film istället som får dig att må bra.

Vet verkligen hur det känns, så tveka inte att prata med mig!
Kram

skriven

6 Anonym:

Det låter som en depression (jag har haft det). Depression kan ju bero på många saker. En psykolog vet nog bäst vad som orsakar och hur man kan hantera det. Självmordstankar är svårt, det bästa man kan göra är att härda. Skulle man som ett spöke se på sitt liv och alla glada stunder man missar så kan jag lova att man skulle ångra ett självmord. Glöm inte vad du tycker om att göra(!!!) och ta hand om dig själv!

skriven

7 Aran Wehby:

Hej Henry jag har läst allt i din blogg och följt din blogg på senaste tiden. Jag har märk lite av att ditt beteende har varit lite annorlunda från ditt håll. Senast jag såg dig tyckte jag att du såg så nedstämd ut på stadsbiblioteket och jag funderade på att fråga hur du mår men tanken slog mig sedan att du kanske har det bra ändå för du såg glad ut. Nu har jag lite dåligt samvete över det och vill fråga dig istället ifall vi kan ses och hitta på något roligt så att du får andra tankar i ditt liv. Kanske kan jag bjuda dig på någon middag hos mig eller på bio vad vet jag. Vi kan även ta någon promenad någon stans så att vi snackas vid. För jag vill inte att du ska känna såhär.
Jag läste också på universitet/högskolan ett tag. Från början vara det för att jag skulle följa min stora dröm och bli kurator eller enhetschef. Gick en as tuff linje läste till socialpsykolog. Allt var på engelska principsätt alla våra litteratur böcker och vi hade flera seminarium på en och samma vecka, vissa veckor hade vi två tentor och bara en efter en. Inte nog med det hade vi massa andra uppgifter utöver det vi gjorde. Vi läste två intensiva kurser samtidigt. Den ena klarade jag av galant och fick godkänd på den för där tyckte jag att vi hade en väldigt bra lärare och strukturen i kursen var genomtänkt. Men i den andra kursen så gick det inte alls lika bra och anledningen till det var kanske att vi hade tre lärare och alla tre lärare bedömde saker utifrån olika synvinklar.
Jag pendlade också till högskolan så det gjorde ju inte det hela direkt lättare för den delen. Du om någon annan människa vet hur betyder musiken betyder för mig. Så det hände att på dagarna när jag kom hem så sov jag bara. Jag orkade inte träna, syssla med musik eller någonting. Jag kände att allt bara var tungt. Sen hade jag gjort min mamma stolt för det är hennes stora ”dröm” att jag läser på högskolan. Den tanken slog mig att ifall jag hoppar av kommer hon aldrig någonsin i mitt liv snacka med mig.
Men sen efter många långa diskussioner med min sambo så kom jag fram till att detta vill jag inte syssla med. Det här gör så att jag bara känner att jag mår dåligt. För precis som du kände, kände jag också att jag inte bidrar med någonting när det kom till grupp arbeten o.s.v. När jag kom hem kände jag samma känslor som dig. Jag bara satt och tittade upp i taket.
Nu efter att ha hoppat av högskola så känner jag att en stor börda har lossna ifrån mina axlar. Om jag inte hade hoppa av högskolan hade jag säkert inte fått betalt heller för mitt sista gig jag hade sist. Jag är en av dem människor som tror mycket på man ska lyssna på sitt ”inre self ”. Ifall man mår dåligt över det man gör så underlättar det att man kanske tar en paus eller hoppar av och gör något annat för att återhämta sig ett tag. Du kanske vill jobba ett tag, eller syssla med musik eller plugga något annat? Vad vet jag. Du är fortfarande ung min vän. Men sen kan man fråga sig själv också om jag blir klar med den här utbildningen så får jag säkert en stadig och bra position i livet. Eller så tänker man efter och känner nej detta funkar verkligen inte för mig eller för min hälsa jag måste hoppa av för att må bättre. Sen kanske det finns andra drömmar man vill syssla med. Som sagt vad vet jag vad du vill göra.
Blir ledsen över att höra vad du går igenom just nu för det känns lite som att det är utmatnings depression som är ditt fall eller så kan det vara djup depression och jag föreslår att du söker upp en psykolog. För det bästa är att lyssnar på sig själv min vän. Sen kan ibland psykologer som du själv sa att dem bara ger dig en diagnos. Men har du tänkt på att det kanske är miljön du befinner dig just nu som ger dig depression egentligen? Så som vän och som bekant råder jag dig att lyssnar på din kropp, hjärna och hjärta just nu och frågar dig själv igen vad är det jag egentligen vill göra med mitt liv.
Jag kan säga såhär Henry att jag har i alla fall har bestämt mig nu att lyssna på mig själv och satsa på musiken och läsa till fritidsledare på folkhögskolenivå. Det största beslutet jag tog fördärvad

skriven

8 Hjort:

Hej kompis, verkligen sorgligt att läsa detta. Jag hoppas att du kommer närmare en lösning och att du får träffa någon bra psykolog.

Vi ses i skolan!

skriven

Kommentera här: